|
||||||
| Hem | Bilder | Glasmuseum | Om föreningen | Skrifter | |
|
 |
| Bilderna är skannade av Torbjörn Ihs och texten under bilderna är skriven av Ruben Elenäs (1928-2004). Ruben var född i Rejmyre, hans föräldrar var formmakaren Oskar Eriksson och hans fru Olga. Ruben upplevde sin barn- och ungdomstid här innan han flyttade från Rejmyre för att utbilda sig till pastor. |
 BREMYR SÅG År 1815 inköpte von Ungern Sternberg av friherre Gustav Ribberstålpe och dennes maka Jeanette Muller det mellan Selesjö och Rejmyre liggande Bremyre jämte skattlagd sågkvarn för en summa av 14000 riksdaler banko. Affären berodde antagligen mer på skogen, det gick åt mängder med ved till glasugnarna. Magnehultån blev också en tillgång för glasbruket. På l800-talet fanns där sågar, kiselkross, glassliperi och mjölkvarn, Vid slutet av 1800-talet byggdes vid ån ett elkraftverk. 1856 fick Rejmyre elektriskt ljus från detta kraftverk. År 1899 eldhärjades den nybyggda kvarnen, elverket och den mycket gamla sågen. Mark utarrenderades till två sågar. Den ena, Ljungbergs såg, låg vid vägen till Erstorp omkring 800 meter från landsvägen Rejmyre - Simonstorp. När Ljungberg lade ner verksamheten vid sågen övertogs den av Reijmyre Glasbruk. Den andra sågen var Brynolfs såg som låg väster om Magnehultsåns utlopp i sjön Hunn. Den brann ner 1901. Dessa två sågar drevs av ångkraft. |
 "LAGÅRSBACKEN”. Till höger sida om vägen låg Reijmyre Gårds ekonomibyggnader, stallet ladugården m.m. (Där ltigger numera Berggården.) Mitt i bild Engelska magasinet där bakom skorstenen till övre hyttan och till höger om hyttan maskinhuset som idag är Räddningstjänstens garage. |
 Längst till vänster skymtar Bruksgården, bakom bodarna Östra flygeln, Röda Slottet, hyttskorstenen, Vita Slottet, Doktorsbostaden (senare Hotellet), den röda gaveln kan vara Brukshandeln eller Kulan. |
 Bilden är tagen norrifrån från en skogsback på andra sidan gärdet väster om Gamla kyrkogården. Mellan tallarna till vänster Engelska magasinet, Det låga huset är Dalen eller Mejeriet (även kallat Flugsumpen) lite ovanför ligger Skansen, längst upp Reijmyre Gårds ekonomibyggnader och mitti bild Vilsesatt. |
 Bilden är tagen på Bruksgatan vid kyrkan söderut. Från vänster: Grindstugan, statarboställe på 1700-talet, Ståthöga byggt 1888, i bakgrunden Gamla sjukstugan numera församlingshem byggt 1874, Apoteket byggår 1900. |
|
 Bygatan (Nuvarande Apoteksvägen). Från vänster Kyrkan och gamla skolan, f.d. Apoteket och Gamla sjukstugan (Som nu är Församlingshemmet). |
 BRUKSGATAN REIJMYRE Bilden är tagen ungefär vid dagens Coop och väster ut. Från vänster. Här låg Lillgården som även var Gamla posten (I dag ligger Postgården där). Byggdes 1826 som bostad åt hyttmästare Carl Houbbert. Undre vån: Ett rum och kök jämte spisrum. Övre våningen: Rum och kök. Vita Slottet byggdes 1851 som arbetarbostäder, 7 lägenheter sammanlagt 11 rum och 7 kök. Röda Slottet byggdes 1877 för 4 lägenheter och 6 enkelrum. Hany Eriksson berättade: En tid bodde min fru Siri och jag i "Röda Slottet" i ett kök. Där hade tidigare bott en smältare med sju barn. Och inte nog med det! Den äldsta flickan blev med barn, och då fick mågen också flytta dit. Tio personer i ett rum! |
 BRUKSGATAN REIJMYRE Från vänster: Grindstugan byggd i liggande timmer och rödmålad. Statareboställe från 1700-talet. Senare har den brädbeklätts och fått tegeltak. Bostäder för brukets arbetare. Numera hembygdsgård och museum. Ståthöga, byggdes 1888 av timmer, reveterades och belades med tak av tjärpapp. Huset byggdes på en hög gråstensgrund och har därför en hög trätrappa på framsidan. Vardera våningen har 4 lägenheter om 1 rum och kök, till varje lägenhet hörde också ett vindsrum. Fyra källare och en lång visthusbod tillhörde också Ståthöga. Bomarsund, byggt 1830 i liggande timmer, rödmålad med tegeltak. Nedre våningen en lägenhet om 1 rum och kök, 4 spisrum. Andra våningen samma indelning, på vindsvåningen 2 spisrum. Namnet efter fästningen med samma namn på Åland. Harry Eriksson berättar: "I Småland bodde omkring 100 personer och lika många i Bomarsund, Klämman, Vita- och Röda Slottet och Vilsesatt. Klämman i bakgrunden. |
 Skogsförvaltarbostaden & Hotellet Bruksgatan Reijmyre. Kortet är taget vid kyrkan norrut. Skogsförvaltarbostaden Backgården byggdes 1923 som bostad åt förvaltaren Fritjof Hörnqvist. Byggnad av trä i två våningar, nedre botten kök, hall, två rum. Övre våningen, hall, 2 rum jämte jungfrukammare. Förvarvades 1934 av lärarparet Ester och Fritz Wallin. Hotellet (f.d. Doktorsbostaden) byggdes 1820 och användes först som läkarbostad. Efter 1918 blev det Brukshotell och slutligen Värdshuset "Tre glas". Nedbrunnet 1997. Lilstugan även kallad Gamla Posten. Posten var en period inhyst i en tillbyggnad till Lillstugan. Vita Slottet skymtar i bakgrunden. |
 Egna hem Reijmyre. Kortet är taget vid f.d. affären mot vägskälet Simonstorp, Vistinge. Höger sida av vägen: Stensborg byggdes 1921 i reveterat trä. Två lägenheter, 6 rum, 2 kök och en hall, källare med tvättstuga. Förvärvades och renoverades 1946 av Byggmästare Johan Andersson och hustrun Fanny, Barn:Ulla och Jonas. Tallgården "Ekstedts" Byggdes 1920. Två lägenheter 3 rum och 2 kök; källare med tvättstuga. Förste ägare Erik Johansson. Förvärvades 1929 av Erik och Arnold Ekstedt. Far och son som var egna företagare och drev ett glassliperi. Det övertogs sedan av dottern Iris och hennes man. Sörgården skymtar bakom träden. Byggdes 1920 av, byggmästare Storm från Strångsjö. Förste inneboende och ägare var Hjalmar Ohlsson med familj. Han drev en mindre affärsrörelse med ett ganska brett sortiment från skor och tapeter till kakaopulver. Förvärvades 1945 av fabrikör Thalin Andersson som tillverkade träleksaker. Huset ägs numera av sonen Gösta Thalinsson. |
 Egna hem Reijmyre. Från höger: Vårgård byggdes 1923-24 av byggmästare Johan Andersson. Bottenvåningen 2 rum och kök, övervåningen 1 rum, kök och hall. Ägare Ivar Olsson med familj. Hyresgäst Jakob och Sara Andersson med sonen Bengt. Senare bodde dottern Karin där med maken Anton och barnen Kerstin och Erik. Lillstugan eller "Strykjärnet" byggdes 1924 av Johan Andersson. Kök och 2 rum, Strykjärnet kallades huset för att förste ägare Maria Gillström var glansstrykerska. Solliden skymtar fram bakom Lillstugans tak. Byggdes år 1920 med Johan Andersson som byggmästare. Frivillig arbetskraft från Missionsförsamlingen var behjälplig då huset var ämnat som pastorsbostad. Uthyrdes en tid till landsfiskalerna Skoog och Leffier. Förvärvades 1936 av Oscar och Beda Karlsson. Efter Oskars död övertog sonen Vidar Karlsson tillsammans med familjen. Till fastigheten hörde då också en snickeriverkstad som drevs av Vidar. Gullebo ligger mitt i vägskälet. Byggdes 1910. Två rum och kök nere och 1 rum och kök i övervåningen. En inbyggd veranda med färgat glas är tillbygg för bägge våningarna. Jag minns att man som barn tyckte att det var väldigt fint med det färgade glaset. |
 Sjukstugan Rejmyre (nuvarande Kastanjegården). Rejmyre Sjukstuga byggdes 1916 av landstinget. Byggnaden var av trä, reveterat och hade brutet tegeltak. Två sjuksalar, ett personalrum, kök och systerrum fanns i bottenvåningen. Övre våningen rymde en större sal, två små salar, mottagningsrum, en operationslokal, hall och ett rum för kvartslampa. Sjukhuset brann ner till grunden den 4 februari 1940. Patienterna fick evakueras till "Gamla sjukstugan" nuvarande Församlingshemmet. Sjukstugan låg en bit upp på Bygatan. |
|
 Bruksgården byggdes 1811. Den var ursprungligen avsedd som bostadshus för glasblåsare och var uppdelad i ett flertal mindre lägenheter. Enligt den ursprungliga rumsindelningen fanns i bottenvåningen en förstuga, 4 boningsrum och tre kök i övre våningen en förstuga, 7 boningsrum. Av de tre köken var det ena något finare såtillvida som dess spis var kombinerad med en bakugn. Huset uppvärmdes av två dubbla tegelkakelugnar och sju grönglaserade kakelugnar. Såväl huvudbyggnaden som flyglama stod från början med timret synligt och var rödfärgade. Den nuvarande reveteringen kom först på 1870-talet. Senare användes Bruksgården som brukskontor och efter renoveringar till bostäder åt disponent och andra chefer. 1836-37 renoverades Bruksgården. Där tre rum, bl. a. de som disponerades av von Post och inspektor Ekstam, försågs med tapeter och nya kakelugnar. Ytterligare förändringar i Bruksgården vidtogs i samband med att Gustav von Posts son Fredrik flyttade in efter sitt giftemål 1842. Huvudbyggnaden beboddes av Josua Kjellgren intill dess han lät uppföra en egen villa på något avstånd från bruksbebyggelsen. |
 Observera skylten på trädet. Roland Högfelts anteckningar: "Mitt för hyttporten i den västra flygeln nedre botten, fanns Gästgivargården som förestods av Beata Hellberg. Längre ner utefter vägen, som går förbi västra flygeln låg gästgivarestallet. På ett kastanjeträd vid vägen satt en tavla, som talade om körsträckorna till de olika gästgivaregårdarna. |
 Direktörsbostaden Villan. Vid Hampus von Posts avgång som chef för bruket 1868 bildades ett bolag. Till bolagets förste disponent utsågs Josua Hesekiel Kjellgren. 1881 köpte Kjellgren och Ivar Heyman samtliga aktier bruket. 1883 köper J. Kellgren samtliga aktier av Heyman och blir ensam ägare till bruket. Josua Hesekiel Kjellgren avlider 1901. Enligt "Boken om Rejmyre" sidan 57 "uppfördes Villan på 1870-talet, som bostad åt Heyman som var ansvarig för skötsel av skogar och lantbruk". Man kan ju undra över vad det var för villa som Josua Kjellgren enligt ovan lät uppföra åt sig, när han flyttade från Bruksgården? Jag vet inte om något annat hus som skulle kunna passa in i sammanhanget. Villan kallades också för Direktörbostaden. Villan hade 1 kök och 14 rum. På 1930-talet fick Villan förfalla. Under 1940-talet och framåt användes den som syfabrik. Slutligen blev den 1965 övningsobjekt för brandkåren. Hävla kommun var då ägare till Villan. |
 |
 |
 Granebo, "Doktorsbostaden" Reijmyre. Granebo byggdes 1899 av Reijmyre Glasbruk som bostad åt Sten Kjellgren (Disponent på bruket 1901- 1921). Ett reveterat timmerhus med tegeltak 1 kök 2 hallar och 8 rum. Granebo kom senare (1918) att bebos av brukets läkare och kallades därför allmänt för doktorsbostaden. Villan låg och Granebo ligger i området innanför Gamla kyrkogården. Efter samma ritning som Granebo byggdes Bremyre Gård 1902 som bostad åt baron Otto Kjellgren han blev ansvarig för glasbrukets skogsförvaltningen. |
 Bilden kan väl vara från 1930-talet. Bensinpumpen var av den typ som man med en spak på sidan kunde pumpa upp önskat antal liter i en gradera glasbehållare, som sedan via en slang och munstycke tömdes i tanken. Vid trädet bakom oljeskåpet sattes samhällets första godisautomat upp. Där kunde man bl. a. tillhandla sig 5-öres Alfa-kola. Till höger: "Birger Österholm Speceri Manufaktur". I högra delen av huset "Finbageri-konditori & Café". Huset heter Granliden och byggdes 1922. Övre våningen har kök, 3 rum och hall. Nedre våningen hade lokaler för bageri, café och lanthandel. Ägare var då bagare Lundqvist. Bagare Lundqvist bedrev bageriverksamheten i en källarlokal och hans fru skötte kaférörelsen. Alla kakor som gick sönder eller var misslyckade lades i påsar och såldes för 5 öre påsen under beteckningen "Begagnade kakor". I slutet av 20-talet startade en lanthandel i lokalerna jämsides med caférörelsen. Lanthandeln innehades av lanthandlare Agenius. Caférörelsen hade övertagits av Dahlin, som efterträtt Lundqvist. Efter Agenius övertog Österholm affären och efter Österholm övertog Gunnar Johansson affären i slutet av 1930-talet. Han efterträddes 1944 av Isak Karlsson som vid sidan av lanthandeln började tillverkning av ljuskronor. Försäljningen och tillverkningen av belysningar ökade snabbt varför Karlsson 1951 överlät lanthandeln till Gösta Backman och Erland Ottoson "pojkarna" som dom allmänt kallades. Bäckman slutade som handlare 1961, varefter affärsrörelsen har drivits av Erland Ottoson som familjeföretag fram till 1994 då Ottoson blev pensionär och rörelsen övergick till Tommy Johnsson. På grund av dålig lönsamhet måste han lägga ner verksamheten i oktober 1995. Nästa hus är Stensborg. Johan Andersson och sonen Jonas med fru Mona bodde en tid på andra våningen och efter föräldrarnas död övertog dottern Ulla bottenvåningen. |
 Bilden är från norra delen av samhället Från vänster: Solhem byggdes 1921. Förvärvades 1946 av Thure och Magda Ohlsson (Slaktaren). 3 rum, 2 kök och 2 hallar fördelade på två lägenheter. Rosendal byggt 1919. 3 rum, kök och hall. Förvärvat 1936 av glaspackre Holger och Elly Persson. Restaurerat 1949. Bakom Perssons skymtar taket av Granhem förvärvat 1921 av droskägare Verner och Elsa Pettersson. 2 lägenheter. 3 rum och kök. Som orientering kan nämnas att i skogsbacken bakom Granhem ligger Krösagården. Namnet efter backen den byggdes på 1919. I fortsättningen ligger Gamla Kyrkogården. Huset som syns lite mellan tallarna är Solbacken. Huset är av trä och uppfördes 1910 avsett som tjänstebostad av brukschefen Gunnar Håkansson (Disponent på bruket 1921 - 1923 efter Sten Kjellgren, han hade tjänstgjort på bruket sedan 1911.) 8 rum, 2 kök och 2 hallar. 1944 förvärvade Algot och Gotty Rådenstein fastigheten. Nuvarande ägare är sonsonen Anders Rådenstein. Vid omläggningen av taket fann han följande inskrift på en takstol: "Hälsningar till dom som kommer att läsa detta en gång i tiden. Johan Andersson och Karl Björk byggde detta huset 1912. Vi har tjänat bra med pengar och haft mycket roligt 4 okt. 1912. Målaren Åberg sitter och ljuger för smeden Krän." Takomläggningen skedde 1995-1996. Koministergården. Det vita huset, byggdes 1923. Byggmästare Lindahl från Norrköping var ansvarig för bygget. Reveterat trähus. Nedre våningen kök 3 rum och en liten pigkammare. Övre våningen har 3 rum. Följande har varit inneboende med familjerna: Georg Wahl 1923-31, Forsbring 1932-41, Odelborn och Järvhammar 1941-48, Dahlström 1949-55, Wingren 1955-60, Boström 1961, Nygren 1962-65, Nilsson 1965-68, Weiss 1968-73, Rydberg 1974-76, Eriksson 1977-80, Carlin 1981. Norrhem övre delen av en vit gavel. Byggt 1922. Reveterat. Två lägenheter. 2 rum, 2 kök, hall. Ägare har varit Adolf Heintze med familj. Förvärvat 1932 av Fil. Mag. Eivor Heintze. Sandåkra byggdes 1917 av byggmästare Storm från Strångsjö. Avsett för två familjer. Undre våningen kök, 2 rum och hall. Övre våningen 1 rum, kök och hall. Förvärvat 1937 av Johan och Sally Andersson. Solgården närmast till höger. Byggt 1927. Två lägenheter: 2 rum, 2 kök och 2 hallar. Ägdes av åkeriägare Karl o Theresia Holm. Kalle Holm hade ett åkeri men var lite tankspridd; När han kom hem en kväll, berättas det, gick han lite framåtböjd med händerna i byxfickan. Han var van att dörren till glasverandan var öppen. Nu var det någon som stängt den men Kalle gick på och körde skallen genom glasrutan. I "Boken om Rejmyre" berättar någon under rubriken "Kalle Holms julgris": Kalle Holm var nära nog jämt ute på vägarna med sin lastbil. Han hade vidtalat slaktare Hansson att komma och "ta" griseri när han hade tillfälle. När Kalle kom hem på kvällen var det mörkt. Han gjorde färdig grismaten och gick ut och hällde den i hon. Samma upprepades kvällen efter men då stod den full med grismat. Utanför stian kom slaktare Hansson, som var på väg till Kalle Holm. Jag förstår inte vad det är med grisen, sa Kalle. Han har inte rört maten jag gav honom i går. Är det så underligt? Ja slaktan ju den i går. |
 Rejmyre Skolhus Skolan har numera blivit "Gamla skolan" men det fanns en "Gamla skolan" (Lindesborg) som var ändå äldre och låg mitt för sliperiet "1900" (nuvarande Gästgiveriet). Skolan som ligger vackert placerad på den ås som avgränsar Rejmyre mot sjön Hunn. Den uppfördes vid sekelskiftet 1900 och är murad i tegel för att senare reveteras. Den innehöll i bottenvåningen 4 lärosalar och en bred korridor (Där fanns klädhängare och under dem bänkar utan ryggstöd på vilka eleverna, som hade matsäck fick sitta och äta.) Där fick klasserna ställa upp utanför respektive lärosalsdörr, när vi skulle hålla morgonbön. Det fanns två mindre kapprum innan man kom in i småskolans salar samt förråd. Övre våningen hade 2 lägenheter med kök och 4 rum samt 2 lägenheter med 1 rum och kök och i vindsvåningen fanns slöjdsal och ett par små lägenheter. |
 |
 |
 Skolhuset och Kyrkan, bilden är från Bygatan, mellan Apoteket och Sjukstugan. |
 Skolhuset och kyrkan Reijmyre. Brukskyrkan byggdes av Gustav von Post (Delägare och chef för bruket 1816— 1848) troligen av egna medel. I april 1837 skrev brukspatron Gustav von Post på Reijmyre Glasbruk till Kungl. Majt. och anhöll om tillstånd att hålla gudstjänst vid bruket i en för ändamålet uppförd byggnad. Tillstånd meddelades i juli 1837. Kyrkobyggnaden var ifrån början en vanlig rektangulär rödfärgad timmerbyggnad. De två korsarmarna åt norr och söder byggdes 1841. Lanterninen över korsmitten uppfördes 1843 och slutligen renoverades byggnaden på 1880 och 90-talet för att få det utseende den har i dag. Anledningen till att von Post ville bygga en kyrka var att man tidigare haft s.k. hyttpredikningar "varvid mycket folk infunnit sig men som hyttan är för trång och mörk, och dessutom icke svarar emot det värdiga ändamålet" så fann jag tjänligt låta upptimra ifrågavarande byggnad". Enligt ett skriftligt avtal mellan von Post och prästerskapet skulle från nov. t.o.m. april hållas två predikningar i månaden och under sommaren två nattvardsgudstjänster. Avtalet stadfästes den 27/9 1837. |
 Reijmyre Brukskapell Kyrkklockorna Den första kyrkklockan i Reijmyre Brukskyrka var troligen ett krigsbyte, eftersom klockan enligt inskriptionen var tillverkad år 1703 av Surij, på bekostnad av Stefan Zubek. Klockan hade en svag ton och kunde ej höras till kyrkogården. Insamlingar och fester anordnades därför, för att en ny större klocka med kraftigare ton skulle ersätta den första klockan. Då man fruktade att lanterninen skulle vara för svag för den nya tyngre klockan hade en klockstapel byggts bakom kyrkan uppe mot skolan. Klockstapeln kom att stå kvar ett tiotal år. Vart tog den gamla klockan vägen? Man trodde slutligen att klockan spårats och då sändes denna till Rejmyra. Roland Högfelt kunde konstatera vid visning av densamma att det ej var rätt klocka. Den klocka som visades var gjuten någon gång på 1800-talet, enligt Högfelt, medan den ursprungliga var gjuten 1703 och hade en rysk inskription med årtal och delvis tolkad text. Det visade sig att Högfelt hade rätt. Enligt en bok som Högfelt hänvisar till (Den stora Svitjof) är det bekräftat att originalklockan emottagits uv Nordiska Museet och att den därigenom kommit tillrätta. Klockan som var krigsbyte hade ursprungligen skänkts till Mauritz von Post av Karl XII. En tolkning av texten är: "Denna klocka är i Herrans år 1703 gjuten för kyrkbyn Vischkovad av den kristne Juri och bekostad av Stefan Zubek". Vischkovad ligger i närheten av IIolvsin i Vitryssland som då tillhörde Litauen. (Uppgifterna hämtade ur: "Boken om Rejmyra del 1", sid 138-39). |
 Rejmyre Kyrka och Grindstugan. Grindstugan har fått sitt namn av att där fanns en grind rakt över vägen. Grindstugan var statarbostad redan i slutet av 1700-talet men beboddes sedan av glasarbetare. Grindstugan var uppförd vid den väg som före "vägbyggnationen 1736" gick genom hemmanet och passerade intill Grindstugan - där en grind lär ha funnits, därav namnet. Grindstugan saknade från början kök. Byggnaden var avsedd för fyra familjer. De hade endast ett rum vardera. I ett av rummen i nedervåningen fanns en bakugn, som användes kollektivt av samtliga familjer. I alla rummen fanns öppna eldstäder för uppvärmning och matlagning. Elov Nilsson, 90 år 2001, är barnfödd i Grindstugan och gör en beskrivning om hur de inneboende levde: "Över eldstäderna hade vi järngrytor, som stod på tre ben och som användes vid matlagning. Det fanns även en järnhäll i varje eldstad. Ett problem var ofta när brödbakning skulle ske. Då måste mor komma överens med inneboende i det rum där bakugnen fanns och på sommaren blev det ju mycket varmt vid bakningen där. Ofta bakades gemensamt. Trångt var det men jag behövde aldrig ligga på golvet. Min mor bäddade i en byrålåda, som hon drog ut. Vi var fyra i vår familj, medan Ludvig Stenqvists familj, de bodde över oss, bestod av sex personer, där var trångt om utrymmet. Golvet var av trä, korkmattor fanns ju inte. Tapeterna var de billigast tänkbara. I ett rum med öppen spis och matlagning blev de ju solkiga av rök och matos". Sista inneboende i Grindstugan var Levi och Anna Lindberg. |
 Kyrkan och där bakom skymtar Ståthöga och Bomarsund. |
 Från vänster Engelska magasinet som byggdes 1890 av trä och tegel i två våningar 26.6 meter långt och 10 meter brett Under finns 5 källare, vinden användes även som lagerlokal. I övre våningens norra del inrättades kontorslokaler. Under den var packlokaler. På 30-talet byggdes en vanna för glassmältning i lokalen och den användes då som glashytta för tillverkning av i huvudsak svagdricksflaskor för bryggerierna och damejeanner i storlekar 5-60 liter. Svagdricksflaskorna levererades för det mesta i korgar tillverkade av träribbor. Materialet och tillsågningen stod Johan Anderssons snickerifabrik för. Där började också tillverkningen. Den flyttades snart upp till bruket till "gamla verkstaden". När sedan etsarverkstaden övertog den lokalen flyttades korgtillverkningen och formtillverkningen till degelverkstaden som ligger en bit från nuvarande hyttan och i dag disponeras av Rejmyre Bågskytteklubb. Ansvarig för korgtillverkningen var formsnickaren Oskar Eriksson och monteringen sköttes av Arne Andersson, Gösta Ståhl, Birger Ihs, Harald Nilsson och Markus Hesse. Gamla prästgården skymtar i bakgrunden. Den byggdes av bruket omkring 1830. Den var byggd av liggande timmer, rödmålad och med tak täckt med tjärpapp. Vardera våningen hade två lägenheter om ett rum och kök samt ett enkelrum. Efter att ha eldhärjats revs Gamla prästbostället 1941. Brukssmedjan uppfördes 1890. Den var av timmer och reveterad upp till bröstet som var klätt med stående bräder. Mellan timmerstockarna hade murning skett med "Får-ris", vilket innebar att leran mellan stockarna bundits med ris. Smedjan var 13,6 meter lång och 9 meterbred, taket var lagt med tegel. Sliperiet 1900 (nuvarande Gästgiveriet) byggdes för att öka kapaciteten av slipat glas och hade plats för 110 slipstolar. Maskinhuset (nuvarande brandstationen) byggdes i två våningar. Det var uppdelat i flera avdelningar. I bottenvåningen fanns ångpannerum, motorrum, sandkvarnsrum, garage och förstuga till sliperiet. Andra våningen var formverkstad och snickeriverkstad. I tillbyggnaden med skorstenen, som kallades "utvuxen" inreddes mejeri och slakteri. De låga bodarna i förgrunden kallades för "Brähusen". Det var förrådsbodar för virke. Ett av skjulen var avsett för träkolsförvaring. |
 Bilden är tagen från någon skogsbacke över ängen väster om Gamla kyrkogården. Vilsesatt till höger på bilden byggdes 1856 i liggande timmer. Reveterat till gavelbröstet, som var klätt med stående bräder. Förstukvisten var tillbyggd med cementgolv. Namnets uppkomst: Det sägs att när huset var färdigt insåg man att dess läge på kala berget inte var så lyckat. Det var vilse (fel) placerat" "Vilsesatt". I bakgrunden skymtar taken av Rejmyre Gårds ekonomibyggnader. Skansen är nästa hus. Byggdes 1879 och vilar på gråstensgrund. Två trapphus. Vardera våningen rymmer två lägenheter om ett rum och kök. Nedanför Skansen ligger Dalen, eller i folkmun "Flugsumpen" inte något vackert smeknamn precis men förklarligt eftersom ladugårdar och stall låg ovanför i backen och nog hade en del läckage i ett dike som passerade dalen och rann ut i det dike som gick genom ängen nedanför. Bruksmejeriet Dalen byggdes i mitten av 1800-talet. Huset byggdes på gråstensgrund och hade källare under en del av huset. Det var ett envåningshus av reveterat timmer. Nordöstra delen hade rum och kök inredda till handelslokal. Där var glasad disk och väggarna var panelade. Det fanns också en lägenhet om 1 rum och kök samt ett vindsrum. Då verksamheten ökades var lokalerna för små och mejerihanteringen flyttades till "Maskinhuset". Dalen byggdes senare om till slakteri med försäljning. Nilsson stod i köttaffären och slaktare Johansson skötte styckningen. Engelska magasinet skymmer hyttan med skorstenen. Det röda huset till vänster bakom träden är Smedjebacken eller "Kräns". Det uppfördes i börja av 1800-talet som bostad åt smeden Krähn och är ett av de äldsta husen i samhället. På 1930-talet, i samband med att bruket startade på nytt, inreddes ett museum i huset. Tidigare lär en bysmedja varit byggd på samma kulle där huset ligger, därav namnet Smedjebacken. |
 Till höger med skorstenen. Övre hyttan. Delar av den är den ursprungliga hyttan som byggdes 1810. 1815 eldsvåda i hyttan men den byggdes genast om och utökades till 8 deglar. 1839 ombyggdes och utökades ugnen till 10 deglar. 1854 kom nästa om- och tillbyggnad. Glasugnen fick 14 deglar, dessutom tillkom 4 kylugnar och 4 "specialugnar" samt 4 vedtorkningsugnar. Vidare 4 tempelugnar vid norra sidan och tre tempelugnar och 2 kylugnar på södra sidan. 1872 muras en ny glasugn i en utbyggnad på hyttans norra långsida. Ugnen hade 6 deglar. Den kompletterades med en kyl- och torkugn. 1878 tillbyggdes övre Hyttan med en fyrkantig skorsten. Den skorstenen överlevde rivningarna 1926. Togs i bruk när nya hyttan byggdes 1936 och finns kvar också idag. Nedre hyttan till vänster i bild uppfördes 1863 norr om den Gamla hyttan och av den återstår bara de massiva grundmurarna av gråsten. Tillverkningen i den nya hyttan utgjordes i huvudsak av kemiskt-tekniskt glas, lampkolvar, fönsterglas m.m. 1874 inköptes patenträtten att tillverka s.k. härdat glas. En gasklocka tillbyggdes 1871. Den gaseldade ugnen gav ett mycket gott smältresultat. Linbanan var direktansluten till hyttan. Nedre hyllan revs 1926. |
 Övre hyttan. Bilden är tagen norrifrån. Här syns tillbyggnaden av övre hyttan och den 1878 byggda skorstenen. |
 Från vänster: Nedre hyttan, Övre hyttan, Engelska magasinet, Gamla prästgården, Sliperiet 1900 och Maskinhuset. |
 Enebo byggdes 1900. Stående timmer, reveterat och med tillbyggd altan. Enfamiljshus med två rum och kök på nedre våningen och 2 rum på andra. Huset ligger efter vägen till Stampen. Man far åka förbi Nya Kyrkogården och skolan så ligger det till höger där vägen svänger. Förvärvat 1945 av jägare Malte och Ingrid (född Bark) Hansson. |
 Linbanestationen Bremyra Linbanan var en av glasbrukets märkligaste skapelser. Konstruktör var Josua Kellgren. Linbanan invigdes 1898 och sträckte sig från glasbruket över skogarna och sjöarna fram till Simonstorp station, en sträcka på 18 km. Delstationer fanns vid Bremyra och Lindalen. Kjellgren, som konstruerade linbanan, tycks ha gjort detta efter misslyckade försök at få direkt järnvägsförbindelse till Rejmyra. Roland Högfält och Artur Larsson som är uppväxta med och vid linbanan berättar: "Samtidigt med att kraftverket i Bremyre byggdes, byggdes också linbanan från Rejmyre till Simonstorp. Den togs i bruk omkring 1900. Linbana utgick från Bremyre med en arm upp till Rejmyre och en till Lindalen, där det var en station på grund av att banan där ändrade riktning. Den fortsatte sedan från Lindalen till järnvägsstationen vid Simonstorp. Linbanan var den längsta i Europa. Banan kom att betyda mycket för transportern i Rejmyre. Allt som behövdes för glasbruket såsom sand, stenkol och långved kom med järnväg till Simonstorp och lastades där över till linbanan. Skogsprodukter såsom massaved, famnved, asp- och björktimmer och mycket props, som exporterades till gruvor i England, lastades i Rejmyre, Bremyre och Lindalen. Allt virke från de två sågverken i Bremyre och från sågen i Lindalen gick till Linbanan." Vid huvudstationen i Bremyre uppfördes en större lager- och omlastningslokal. Därifrån utgick en linbanearm till Reijmyre glasbruk med direktförbindelse för såväl övre som nedre hyttan. Ytterligare en arm byggdes ner till sjön Hunn, där den fick förbindelse med hamnen. På tal om hamnen behövs kanske en liten förklaring. 1863 inköpte Reijmure Glasbruk en ångslup (bogserbåt). Båten kallades "Gustaf". Av Reimyreborna fick den namnet "Stackers Gustaf". Uttalet av namnet var ljudlikt med motorljudet Sta- kers- Gus - ta. Den hade två bogserpråmar och fraktade virke och ved mellan Bremyre och Rejmyre samt övriga transporter på Hunn. Båten var stationerad i Bremyre. En lastkaj med kran fanns vid hunnsbackeviken. Därifrån var det ett trallspår till Glasbruket. Vagnarna på spåret drogs av hästar. Båten användes också för lustresor. Tack vare 2Stackers Gustav" hade också Skärfors Bruk i Hävla förbindelse med linbanan och därmed också Simonstorp järnvägsstation. Från boken Rejmyre del i (sid. 38) låter vi Arthur Larsson berätta: "Jag började arbeta vid Linbanan vid Lindalen när jag var 11 år: Varannan dag gick jag i skolan och varannan arbetade jag vid linbanan. Till skolan i Frogetorp hade jag sex km att gå. Min far Erik Larsson var ansvarig för stationen vid Lindalen. När korgarna kom från Simonstorp kopplade vi om dem till banan som gick till Bremyra och på samma sätt när korgarna kom från Bremyra. Vid Siimonstorp hade Glasbruket byggt en större lagerbyggnad, där omlastningen från järnvägsvagnarna skedde till korgarna. Där arbetade Björkman, Arvid Larsson och Gustav Karlsson. En period arbetade också jag vid Simonstorp. Slutstationen i Rejmyra låg strax intill nedre hyttan. Där arbetade Sixten Nilsson och John Leijkauff. På berget bakom Folkets hus gick korgarna så lågt att man lätt kunde hoppa i dem om man ville åka till Bremvra. Chef för linbanan var C. S. Fredriksson i Bremyra. Karl Andersson var förman och han inspekterade linbanan och smorde vagnshjulen. ("Karl Annersa" var ett trivsamt original som jag Ruben hade förmånen att arbeta tillsammans med en sommar, då vi bytte stolpar på elledningen till Bremyre. När vi skulle resa stolparna med "Kersti" som han kallade en trebenskran med talja drog han gamla hejarramsor. Hans matsäck var alltid rikligt tilltagen och äggen skalade han och stoppade hela i munnen. När vi undra hur han orkade äta så mycket blev svaret: "Ser ni pöjkar man måste äta opp annars kan det bli mindre imorron". Han snusa och snuset hade han i en Niveaburk av den stora modellen. Ingen av oss andra snusa men när vi träffades på morronen sa han: "Hör ni pöjkar ni måste ha é prilla på morran annars kan ni inte arbett. När vi då tog emot några frön och drog upp i näsan och börja nysa, skratta han och hade roligt.) Tillbaka till Larssons berättelse: "Vid Bremyra arbetade många. När ångbåten kom in hade den pråmsläp efter sig. Det kunde vara järn från Häfla Bruk vid Skärfors, eller kisel till stampning. Då måste det ju vara folk där att lasta över i korgarna, som sedan gick upp till stationen. Carl Johnsson, Carl Öhman Axel Karlsson och Albert Karlsson arbetade där. Korgarna var upphängda på rullar som drogs av draglinor. Bärlinorna var väldigt kraftiga. När vi lastade sågat timmer och liknande, kopplades två korgar samman och timret hängdes upp med kättingar." En linbanevagn som störtat i sjön Hunn är numera upptagen tillsammans med en del glas och finns att beskåda i Glasmuseet som är sammanbyggt med hyttan. |
|
 Bilden är troligen tagen på "Jackens Udde". Udden längst ut till vänster vid Hunnsbackeviken. Där fanns en del båthus och numera också sjöstugor. På motsatta stranden till vänster badplatsen Bastfallet. Backen på andra sidan vattnet är "Botins kulle". |
 Parti från Östgjuten Rejmyra. Om man åker Tvartorpsvägen västerut från Rejmyre kommer man till sjön Östuten. |
 Parti af sjön Hunn vid Reijmyre. Båten kan vara förtöjd vid en brygga längst ut på "Jackens udde". |
 Stockhyddan vid sjön Hunn, Reijmyrc Den låg utefter stranden mot Åndenäs. Utnyttjades av dem som bodde i Villan. Till skillnad mot de övriga sjöstugorna var den timrad. |
 Vägskälet: Simonstorp vänster, Vistinge-Finspång höger. Nu ligger Gullebo mitt i korsningen. Det vanligaste namnet på vägskälet var "Lorthålet", då det hade väl använts som avstjälpningsplats. Det kallades också för "Fölkets hus" på grund av att arbetarna hade sina politiska möten där och lyssnade på agitatorer som talade för socialism och fackföreningar. Simonstorpsvägen blev färdig 1866 och Vistingevägen 1736. |
 Lilla Hagen Området och bebyggelsen efter Tvartorpsvägen kallas "Lilla hagen". Bilden är taget mot samhället. Till höger om vägen Björkdungen. Byggt 1917, ombyggt och moderniserat 1945. Förvärvat 1934 av fabrikör Enar och Ebba Andersson. En snickeriverkstad uppfördes 1935 och tillbyggdes 1940. Huvudsaklig tillverkning trävita möbler. Grinda byggt 1904. Två lägenheter tillsammans 4 rum, 2 kök och hall. Ombyggt 1937. (Algot och Anna Wijkström, Thore och Astrid Pihl) Stallmästargården, vita huset mitt i bilden. Den byggdes i början av 1900-talet. Avsedd för fyra familjer med vardera ett rum och kök. Namnet säger väl att det från början var avsett för anställda vid Rejmyre gård. Förvärvades 1936 av följande familjer: Glasarbetare Sten och Alma Heintze (barn Erik och Ingrid), lagerarbetare Erland och Karin Sterner, glasblåsare Hugo och Emmy Eklund, Nyköping, (barn Gösta) samt hyttmästare Harald och Ester Eriksson (barn Britta). Huset revs i början av 80-talet för att ge plats åt Haggårdsbyggnaderna. Hagsäter till vänster om vägen. Byggdes 1910. Timmerhus i två våningar avsedd för två familjer. 2 rum och kök varje våning. Veranda med överliggande altan är tillbyggd. Byggnad av trä byggd 1940 inrymmer verkstad för glassliperi. Förvärvad 1930 av Fritjof och Frida Eriksson (barn Ebba). Fritjof Erikssons "Bergs sliperi" hade 3-4 anställda. Eriksson blev som så många andra arbetslös när Bruket lades ner 1926. Han startade en egen verksamhet, först i hyrda lokaler men fortsatte sedan verksamheten i egna. Tillverkningen var i början mycket varierande men kom efter hand att helt läggas över för tillverkning av prismor till ljuskronor. Humlegården syns i bakgrunden. I "Boken om Rejmyre" skriver man 1995: "Humlegården byggdes 1917 till Lantarbetarbostad. Huset är ett gediget timmerhus, reveterat och med tegeltak. Det byggdes för tio familjer, fem lägenheter i vardera våningen, bestående av kök och ett rum. På vinden fanns dessutom ett rum som användes som sadelmakeri och ett rum som var skomakeriverkstad. En liten veranda var tillbyggd framför var ingång. Finspångs kommun, som var ägare till Humlegården, beslutade att den skall rivas. Mot beslutet protesterade innevånarna i Rejmyre, som såg att huset var av bättre kvalité än vad som förekommer vid byggnation numera. De ville ha Humlegården till pensionärshem." I dag kan konstateras att kommunen stod fast vid sitt beslut och huset revs. |
 Skyttegillets Paviljong, Rejmyra. I slutet av 1800-talet bildades Rejmyre Skyttegille. År 1895 byggdes Skyttepaviljongen. Den låg mycket vackert och liknade en bungalow. Den byggdes vid Mösjöfallet. Vägen dit gick över och längs den ås där Vilsesattbyggnaden låg, vid gärdet väster om Gamla kyrkogården. Där anlades också en skjutbana. Innan Skyttepaviljongen byggdes samlades föreningen på "Råsses slätt" den tallbevuxna heden bakom Sandstugan. Oskar Törnqvist berättar om när han som barn såg skyttegillet marschera på Bruksgatan mot Råsses slätt med fana och Gillets musikkår, en oktett, som också kallades Bruksmusiken, i täten. Borta på slätten var givetvis en del övningar och så utspisning av sill och potatis. Potatisen kokades i en stor järngryta, en sådan som man använde att värma vatten i, när man lögade grisar. Vid årsmötet 1896 var medlemsantalet 58. Paviljongen revs 1930 och återuppfördes i Kalbo. |
 Östra flygeln & Röda slottet, Reijmyre Östra flygeln byggdes 1811 till arbetarbostäder. Ursprungligen hade varje våning förstuga och 6 rum, 4 av rummen var försedda med mindre köksspisar. 4 av de andra rummen hade tegelkakelugnar. Huset är byggt i liggande timmer och var från böljan rödfärgat men reveterades 1870. Röda Slottet byggdes 1877. Liggande timmer, rödmålat med tak av tegel. Huset byggdes för 4 lägenheter. Två lägenheter med kök och 2 rum och två lägenheter med rum och kök. Dessutom fanns 6 enkelrum. 1935 förvärvades huset och beboddes av: Busschaufför Nils och Märtha Hellberg (barn Hans), fabrikör Algot Filipsson, Smeden Gottfrid och Gerda Nilsson (son Henry), glassynare Karl Lorentzon samt fröken Gerda Lorentzon. |
 Brukshandeln. År 1862 uppförde Glasbruken en bruksbod för att tillhandahålla livsmedel och bruksartiklar åt de anställda. Nedre våningen inreddes helt för affärsverksamheten, medan den övre våningen som var avsedd för affärsföreståndaren hade kök och 3 rum. Skötseln av bruksboden överläts till en handelsman som hette Segerberg. Han efterträddes som innehavare av handelsman TR. Jönsson. Den 1 april 1918 upphörde Bruksboden och lokalerna övertogs av Reijmyre Konsum. "Gamla Konsum" revs 1931 och ersattes av nya modernare lokaler. I skriften "Konsum i glasbygd" berättar min kusin Alvar Andersson. "Det fanns endast en affär, Brukshandeln i Reijmyre, när jag var barn. Affärsföreståndaren hette Jönsson. Genom att det endast fanns en affär var prissättningen ganska godtycklig. Det var ju ingen kooperativ affär, så någon som helst insyn eller möjlighet till medbestämmande fanns ej. Utanför hyttan fanns några bodar, som jag vill minnas tillhörde Kyrkan. I dem brukade man samlas om kvällarna och sitta och prata. I bodarna fanns allsköns skräp. Där fanns en hyvelbänk, en huggkubbe och en upp och nedvänd tunna m.m. som dom satt på. Dom pratade mycket om kriget, men mest om maten och att den inte räckte till. Inte räckte pengarna långt heller. En kväll talade Johan Andersson om att han hade varit i kontakt med en grossist i Norrköping, som lovat att leverera sill i tunnor om det fanns köpare. Priset skulle ställa sig mycket billigare än när man köpte hos Jönsson i Bruksboden. Min far, Sigfrid Andersson, var omedelbart med på noterna och man beslöt att köpa hem en tunna och att dela lika. Nu ville allesamman vara med och Johan fick i uppdrag att beställa en tunna sill på prov. Allt gick bra och en kväll stod tunnan på plats i boden: Jag fick gå med min far när vi skulle öppna den och dela. Alla som varit med om att köpa in sillen stod runt tunnan med olika kärl att hämta sillen i. De flesta hade glasburkar. Några hade hinkar och en hade ett tvättfat. Johan slog upp locket med en yxa. Han stack ner pekfingret i laken och slickade belåtet på fingret när han konstaterade att insaltningen var perfekt. Han kavlade upp skjortärmarna och fiskade upp en sill, som han höll upp framför oss. Den såg fet och fin ut. "Det här är annat än Jönssons skit", sa han. Så började delningen. Vi ställde våra kärl i en ring runt tunnan och Johan fiskade upp den ena sillen efter den andra och lade i tur och ordning i våra kärl. Johan sa att det var rättvist att dela på sådant sätt, därför att det kunde vara ojämn kvalitet i tunnan. Jag minns att far skar av en bit sill med sin slidkniv för att smaka omedelbart, när vi fått den första sillen i vår hink. "Sill-Johan han kan sin sak han", sa han och så hade Johan Andersson fått namnet "Sill-Johan" som han fick heta resten av sitt liv. När sillen var delad återstod laken som hälldes över sillen. Innan gubbarna skildes hade de räknat ut att de hade fått dubbelt så mycket sill för pengarna, som om dom hade köpt den i Bruksboden. Uppmuntrade av resultatet fortsatte de att samlas och köpte hem olika andra varor som delades. Någon gång sommaren 1917 kom dom överens om att starta egen butik. Man utsåg fem man som skulle ha var sitt distrikt i Rejmyre och tag upp anmälningar Om jag inte minns fel så var det Herman Hesse, min far Sigfrid Andersson, Klas Ekblad, Isidor Högfelt och Johan Andersson som arbetade härmed. Men de var mycket oroliga för hur fabriksledningen skulle ställa sig till projektet och det gällde därför att vara försiktiga, mycket försiktiga. Man hade äntligen lyckats att starta en fackförening och det såg ut att lyckas denna gång. Uppslutningen hade varit så god att det nu inte torde finnas någon möjlighet att slå ner den, och då borde det ju även gå att starta egen affär. Det blir mycket text om det här men jag måste ta med ett citat till som berättar om hur det kom sig att de fick starta konsum. "T.H. Jönson var tydligen inte nöjd med den avans, som den ordinarie handeln i Bruksboden gav, utan han hade i hemlighet börjat handla med sprit. I en källare bakom Bruksboden förvarade han öl och brännvin, som han blandade till en dryck, som han kallade "Iskällardricka" Styrkan på drycken berodde på köparens betalningsmöjligheter. Förhållandet medförde att många kom berusade till sitt arbete och sjukfrånvaron steg. Detta gjorde att nykterhetsvännerna påtalade förhållandet. Landfiskalen inkopplades på ärendet, men han fann inget olagligt. Han var själv kund hos Jönsson, så spritförsäljningen fortsatte. Kraven på en egen affär blev allt större. Erfarenheten av silltunnan sporrade, de hade ju fått dubbelt så mycket sill för pengarna jämfört med Bruksboden. Samtidigt hade nykterhetsvännerna gjort ytterligare anmälan och bruksledningen besvärades av den tilltagande onykterheten hos de anställda. Förnyad polisrazzia gjordes och nu hittades, förutom en mängd ölfat, ett oöppnat fat med 400 liter brännvin och ett öppet fat med 300 liter. Vid en förnyad framställning som gjordes av Johan Andersson (som ingick i en femmanna- kommitté bestående av Klas Ekblad, Herman Hesse, Isidor Högfelt och Adolf Rosengren) beslöts att bruksboden skull få arrenderas av de anställda. Härmed hade rullgardinen dragits ner för Jönsson, som i ilskan gick ut och förstörde fruktträden som tillhörde bruksboden. Den 21 januari 1918 bildades Rejmyra Konsumtionsförening upa. Efter konstituering fick |
 Rejmyra kyrka. Längst till vänster Brukshandeln och Kulan syns även byggd lika som Grindstugan. Knuttimrat tvåvåningshus avsedd för fyra statarfamiljer. Revs 1919. |
|
 Glasbruket. Nedre hyttan, Övre hyllan, sen "Magasinet". Engelska magasinet, skymt av Gamla prästgården, Sliperiet "1900" med Brukssmedjan framför. |
 Parti från Rejmyre. Byggnaderna "Småland" och "Klämman". "Utmed Bruksgatan ligger flera f.d. bruksarbetarbostäder byggda mellan åren 1815 -1880. |
 Bruksgatan (i dag Glasbruksvägen) Bilden tagen norrut från bergskanten bakom Småland. Klämman byggdes som arbetarbostad 1890. Huset är byggt på gråstensfot av reveterat timmer. På nedre våningen fanns 5 lägenheter om ett rum och kök samt ett spisrum. Övre våningen hade två lägenheter om ett rum och kök samt tre spisrum. Huset var delat med ingång på vardera gaveln. Förvärvades 1932 av privatpersoner. Interiören är numera helt ombyggd. Bakom såväl Småland, Klämman och Bomarsund fanns långa längor med bodar, vid Ståthöga låg bodarna uppe på berget. Till lägenheterna behövdes ju ett förråd, vedbod och dass. Bodarna syns väl inte på bilden men låg strax utanför bild till höger. Bomarsund och skolan syns i bakgrunden. |
 Vägskälet Simonstorp-Vistinge. Karlsro är ett timmerhus som byggdes med stående träpanel 1916. Huset inreddes för fyra familjer med lägenheter om 1 rum och kök samt fyra vindsrum. De först inflyttade ägarna var Sigfrid Andersson gift med Ester barn: Alvar, Estrid, Karin och Arne), Karl Wall, Karl Ohlsson och Karl Claesson med familjer. Fridhem byggdes 1907 av daglönare vid glasbruket. Huset är av timmer och byggt på gråstensgrund, panelat och grönmålat med vita foder. Två lägenheter om ett rum och kök. Två rum inredda på andra våningen. Förvärvat 1932 restaurerat1939. Murarmästare Elov och Alva Ståhl (barn Sven-Olof och Inga) samt Lantbrukare Viktor och Agnes Andersson (barn: Gustav, Johan, Gunnar, Frans, Sten och Axel). Gunnar och fru Margit övertog huset efter föräldrarna: Eivor och Alvar bodde i lägenheten i början av 40-talet. Jag minns också att Hilda Ståhl och Elin Landberg bodde i varsitt av rummen i andra våningen. Missionshuset eller Missionskyrkan Den 31 mars 1883 bildades Reijmyre Missionsförsamling. 11 personer anslöt sig däribland församlingens förste föreståndare Adolf Khöler, som även uppehöll predikoverksamheten under många år. Ansökan om rätt att erhålla en tomtplats för att bygga ett bönehus, som byggnaden då benämndes, avslogs av bruksledningen. Församlingen fortsatte envist sitt arbete om rätt att erhålla en tomt för att bygga ett Missionshus. En kommitté tillsattes för att förhandla med bruksledningen. Kommittén bestod av Edvard Andersson, Carl Falk och Alfred Bark. Vid förhandling med brukspatron Sten Kjellgren erhöll tillstånd till bygget och den 7 mars 1902 fälldes det första trädet på den plats där Missionshuset skulle stå. Alla i församlingen hjälpte till med arbetet och det kunde högtidligen invigas 1:a söndagen i advent 1902. Invigningstalet hölls av distriktsföreståndare C. M. Johansson. Övriga medverkande var pastorerna Emil Hagvall och Malmlöv samt godsägaren Adolf Khöler. 1879 startade söndagsskola under ledning av inspektorn vid glasbruket L. J. Pettersson Den förlades till Lindesborgsskolan. Snart nog förbjöds verksamheten av dåvarande prästen Adolf Flygare. Missionförsamlingen övertog sedemera verksamheten och man samlades då i ett "lusthus" benämnt "Hyddan" som ägdes av glasblåsaren Edvard Andersson, han var också söndagsskollärare i många år. 1903 flyttade söndagsskolan in i det nybyggda Missionshuset. Henning Johansson förestod också söndagsskolan i många år. Efter avflyttningen skriver han i ett brev om sina första erfarenheter av undervisningen. Han debuterade som söndagsskollärare vid påsktiden 1902. Texten handlade om Emausvandrarna. Han skriver: Som bekant är texten om Emausvandrarna lång och väl var det, ty lektionen var ändå avverkad på några minuter". Men han blev inte avskräckt. Tvärtom. I brevet summerar han sin mångåriga insats som söndagsskollärare så här: "Att vara söndagsskollärare har vari mitt livs största lycka". 1926 övertog Oskar Eriksson föreståndarskapet för söndagsskolan fram till 1954 då Margareta Eriksson tog vid. Fastigheten har byggts till och restaurerats åren 1935 och 1965 och kallas sedan dess Missionskyrkan. Verksamheten upphörde 1991 och fastigheten har sålts till privatpersoner. |
 Bruksgården Rejmyre Mitt emot Glasbruket ligger Bruksgården. Huvudbyggnaden och den Östra flygeln byggdes 1811 och 1812 stod den Västra flygeln färdig. Denna brann senare och den nuvarande flygelbyggnaden är en kopia av den brunna uppförd 1975. Byggnaderna uppfördes från början som bostadshus till Brukets glasblåsare och var uppdelade i ett antal mindre lägenheter. Husen var från början rödfärgade timmerbyggnader. Deras nuvarande utseende med den ljusa reveteringen härrör från 1870-talet. Genom förändringarna på 1870-talet, renoveringen och förändring av rumsindelningen, fick de sin nuvarande funktion som bostad för bruksledningen. Brukskontoret förlades till den västra flygeln och disponent Joshua Kjellgren flyttade in i huvudbyggnaden. Disponent Einar Rosengren bodde i en del av Bruksgården till dess han byggde en egen villa "Mellangården" 1947. När Erik Hammarlund blev driftsingenjör på 1940-talet rustades övervåningen till bostad åt honom. Den nye ägaren Lennart Rosén som övertog bruket 1950 använde också bruksgården till bostad. |
 Rejagården med Vattentornet. På grund av nedläggningen av Bruket 1926 låg nybyggnationen ner i samhället. När Rosén 1950 övertog bruket ljusnade möjligheterna och därmed efterfrågan efter bostäder. Ett av de första hyreshusen som byggdes var Rejagården, Glasbruksvägen 19, mitt för Bomarsund och Klämman. Hävla kommun inköpte nya tomtområden och nu måste också vatten- och avloppsfrågan lösas för samhället. Först tog man vatten från bl.a. Backgårskällan. Man borrade också efter vatten men det var för järnhaltigt. Till slut enades man om att ta vattnet från sjön Hunn. Vid Hunnsbackeviken byggdes vatten- och reningsverk och ett vattentom på "Smålandsbergen". Sagoliden (byggnaden till höger) byggdes 1936 i trä 2 lägenheter med tillsammans 6 rum, 2 kök, 2 hallar, äallare med verkstadslokaler och garage. Tillbyggt bostadshus 1938. Tre lägenheter med tillsammans 4 rum, 3 kök och 2 hallar. Ägare var slaktare Nils Erikson "Slaktarnisse". |
 I övre vänstra hörnet skymtar mitt barndomshem Solvik bland björkarna. För övrigt en del av den första bebyggelsen på "Bygärdet". Det mörka huset Aspkullen Sliparevägen 1, byggdes av Domänverket till skogsarbetarbostad. Elis Steen och fru Linnea var de första inneboende. Huset övertog sedan av sonen Gunnar och hans fru Irene. Till höger om "Steens" Lövåkra, Sliparevägen 2, byggdes 1949. Två våningar, två lägenheter med 2 rum, kök och hall i varje samt källare med garage och tvättstuga och badrum. Byggmästare Folke och Ellen Eriksson samt vaktmästare Harry och Elma Ekholm var ägare. Pensionärshemmet byggdes i början av 50-talet. Två våningar med 4 lägenheter i varje om 1 rum och litet kök. En del gemensamma utrymmen i källaren. Under senare år har huset använts som vandrarhem. Den trädbevuxna kullen på gardet är Fåfängsudden. |
 Metallvägen 9. Ett av de tidiga husen på nya tomtområdet. Byggdes av Hävla kommun som pensionärshem. |
 Här syns bodlängan vid Bomarsund tydligt. Därbakom Klämman, Grindstugan, Kyrkan och där bakom knappt synligt Konsum. På andra sidan vägen Mellangården, Backgården, Hotellet, Gamla posten el. Lillgården (skymd), Vita slottet. Överst längst till vänster en liten kulle med träd, Käggelbanekullen. Framför kullen ett litet hus, Pumphuset vid Backgårdskällan. Under tidsperioden före mitten av 50 talet fanns ej ledningar för gemensam vattenförsörjning i Rejmyre. Eftersom Rejmyre genomkorsas av en sand- och rullstensås från Sandåkraområdet och fram till området söder om Finspångsvägen fanns många naturliga källor. Exempel på dessa är: Trollkällan vid vägen mot Tvartorp, Lilla Hagkällan vid Rejavallen, Silverkällan vid Eriksberg, Radiumkällan ovanför Anderstorp, Källan vid Villaparksvägen. Dessutom fanns ett 50-tal brunnar vilka alla gav gott dricksvatten. Backgårdskällan var den mest anlitade: Även sedan Hunn blev vattentäckt för samhället pumpades vatten från Backgårdskällan in i systemet till belåtenhet för dem som fick av det vattnet, då vattnet från Hunn betraktades som dåligt och osmakligt. Huset längst bort mot skogen är Grinda. |
 Hotellet Rejmyre Det finns olika uppgifter om när huset byggdes. I "Boken om Rejmyre" dels att det byggdes 1820 dels att "År 1830 byggdes den första bostaden i Rejmyre, som var avsedd som läkarbostad. I läkarbostaden bodde och arbetade, som vi minns: doktor Arnell (Han med det berömda huvudvärkspulvret) samt doktorerna Wilinder, Henning och Nyström". I boken "Rejmyre Glasbruk" (Å. Nisberth - T. Fogelberg) står det: "1860-talets första bebyggelse blev bostaden för den av bruket anställde läkaren, den s.k. Doktorsbyggnaden nu tjänstgörande som hotell. Ungefär samtidigt uppfördes den första sjukstugan. Den förste i doktorsbyggnaden bofaste bruksläkaren var Carl Erik Maurits Wester, slutligen regementsläkare vid Kustartilleriet genom giftermål med friherrinnan Ebba Johanna Pfeiff befryndad med glasbrukets ägare. (Hampus von Post 1851-1868). Granebo byggdes 1899 till bostad åt Sten Kjellgren. 1918 flyttade doktor Welinder till Granebo, som sedan kom att utgöra "Doktorsbostaden". Doktorsbostaden blev sedan Brukshotell och slutligen "Värdshuset Tre Glas". Fastigheten brann ner 1997 och har inte återuppbyggds. I boken "Sveriges bebyggelse" står det att huset byggdes omkring 1820. Innehöll 4 hotellrum, 1 sällskapsrum, 1 kaférum, 1 matsal, 3 bostadsrum, 1 kök, 1 hall. Dåvarande innehavare Vega och Herman Pettersson, barn Olov och Anne-Marie. |
 Närmast till vänster F:a Pihl & Anderssons Sliperi. Efter Glasbrukets nedläggning 1926 fick Sigfrid Andersson samt Josef och Ernst Pihl arbete som slipare i Stockholm vid Elmgrens sliperi. De kom snart tillbaka för att påbörja verksamhet i eget företag i de lokaler som stod tomma efter bruksnedläggelsen. År 1934 behövde det återupptagna glasbruket lokalerna för egen del. Firma Pihl & Andersson byggde då egen lokaler där de fortsatte sin verksamhet till 1947 då Andersson pensionerades. Sliperilokalen byggdes om 1946 till bostadshus. Främre takhalvan lyftes upp och 2 lägenheter inreddes på tillsammans 4 rum, 2 kök och 2 hallar. Fastigheten heter numera Lönnebacka. Den övertogs 1946 av köpman Isak och Svea Karlsson, barn: Lennart och Vanja. Taket till höger om Sliperier tillhör Cykelverksta'n, som innehades av Isaksson. Den brann ner på 1950-talet. Husen på vägens andra sida är: Sörgården, Tallgården, Stensborg och Granliden (affären). |
 Efter det att Rejmyre Sjukstuga brann ner 1940 byggdes omedelbart en ny på samma plats. Även denna stod under ledning av en provinsialläkare. Dessutom fanns på sjukstugan en avdelningssköterska, en undersköterska, 2,4 sjukvårdsbiträden, 0,8 vaktmästare och 0,4 kokerska. Sjukstugan var i bruk tills Berggården övertog verksamheten 1975. Nu heter byggnaden Kastanjegården och är privatägd men oanvänd. |
 Till höger, Marielund byggt 1917 av byggmästare Storm från Strångsjö. Byggnaden i liggande timmer med brutet tegeltak, veranda och balkong. 2 lägenheter, 2 rum och kök nere och 1 rum och kök uppe. Ägare och inneboende var Ernst och Elin Gustavsson, sonen Nils och hans fru Karin. Det huset andra är Margaretehill, Glasbruksvägen 69. Byggdes 1939, förste ägare Gustav Hesse. 3 rum och kök, hall, källare med tvättstuga. Förvärvat 1945 av F.d. lantbrukaren Thure och Frida Karlsson; barn: Sten, Olle, Lennart, Greta, Ingegärd. |
 Konsum Rejmyre Konsumtionsföreningen bildades i januari 1918 och övertog Brukshandeln. Vid årsmöte 1930 beslutades om att bygga en ny butik eftersom den gamla var nedsliten och omodern. Vid årsmötet den 25 mars 1931 låg byggnadsritningarna klara och godkändes. Förutom styrelsen valdes en kommitté för byggnationen. I den ingick Erik Johansson, Henning Karlsson, E. Ottosson och Ture Sandberg. Den 3 april 1932 var butiken färdig för invigning på tomten Rejmyra 1:115, Kulan 2. (Alltså byggd på tomten där "Kulan" legat). Huset byggdes i stående plank och fick tak av tegel. Till höger fanns en tillbyggnad för försäljning av mjölk och mejerivaror. Övre våningen hade en lägenhet om 3 rum och kök avsedd som bostad åt föreståndaren samt dessutom två rum som haft skiftande användningsområden. Ett av dem användes veckorna före jul till julbasar. Det var med spänning och förväntan man som barn gick uppför trappan till "Julbasaren". På hyllor efter väggarna fanns mycket att titta på av sådana varor som inte förkom i det vanliga affärssortimentet, inte minst leksaker och annat som var lämpligt till julklappar. I "Sveriges Bebyggelse" utgiven 1950 presenteras Konsum så har: "Firma: Konsum. Speceri-, charkuteri-, mjölk-, manufaktur-, sko-, och husgerådsaffärer. Affären var då indelad i olika avdelningar. Min syster Margareta började jobba där på 40-talet och var då föreståndare för manufaktur- och skoavdelningen. På årsmötet 1953 beslöts att butiken skulle omvandlas till Snabbköp och i dec. samma år var ritningarna klara. Byggmästare Folke Eriksson fick uppdraget att göra ombyggnaden. År 1966 kunde butiken visa en omsättning på över 1 000 000 och fick då KF:s symbol över dörren. |
 Granhem Ligger i norra delen av samhället ungefär mitt för komministergården. Förvärvat 1921 av Werner och Elsa Pettersson. Två lägenheter tillsammans 3 rum och 2 kök. Werner Pettersson var en av de första som startade åkeriverksamhet i Rejmyre - "Werner Petterssons åkeri". Pettersson sålde verksamheten till Ingvar Löthman 1954. 1973 övertog Sune Kagevik rörelsen och utökade densamma med busstrafik. |
 År t950 tillträdde civilingenjör Lennart Rosén som ägare och brukschef för Glasbruket. Tilltron till Glasbruket och därmed samhället ökade i takt med investeringar och förbättringar av bruket som då påbörjats. Trångboddheten gjorde sig påmind. För att uppmuntra arbetarna till att bygga egnahem hjälpte Glasbruket till med fördelaktiga lån. Var man anställd på glasbruket kunde man få ett räne- och amorteringsfritt lån på ca 10%, var man fortfarande anställd efter 10 år avskrevs lånet. Samtidigt beslöt Hävla kommun, där nu fullmäktige fått en helt annan syn på Rejmyre, att inköpa all mark runt samhället och ställa den till förfogande till självkostnadspris. Bebyggelsen tog fart, första markområdet som utnyttjades var "Bygärdet". Söder om "Bygatan", nuvarande Apoteksvägen, Bynn och Nya Kyrkogården och ända bort mot Finspångsvägen. Villorna på bilden är bland de första som byggdes. |
 Närmast i bild Mårbacka Kristallvägen 14 ägare Helge Eriksson. Solåkra Kristallvägen 12 ägare Arne Larsson. Lönnebo Kristallvägen 10 ägare Axel Nilsson. Det skulle ju också byggas vägar till nya tomtområdet. Det fanns en väg uttagen på gamla kartan. Den stakades om och breddades och så kunde arbetet börja. Man hade inga schaktmaskiner att tillgå men Rosenlunds Gård ställde mannar och hästar till förfogande. Man hade en bred skopa som drogs med hästar och med den skalade man bort matjorden. Fyllning gick det åt ganska mycket för man måste fylla igen ett dike där vägen skulle gå fram. En kulle ute på åkern som kallades "Kråkudden" fick släppa till allt den hade och fyllningen kördes med parhästar och bulthjulsvagn. Det har skett en liten utveckling när det är fråga om vägbygge på drygt 50 år. |
 Till vänster i övre kanten syns Ståthöga, Grindstugan, Apoteket, Mellangården. Skolan, Kyrkan, Berget, mitt i bilden, "Högfälts" byggdes 1903 av byggmästare Erik Eriksson. Huset är ett tvåvåningshus med två lägenheter med vardera 2 rum och kök. Huset är byggt i liggande timmer, rödmålat med tegeltak och tillbyggd veranda. Det var ett av de förnämsta arbetarbostäderna i början av 1900-talet. Närmast till höger i bild Alphyddan. Alphyddan var en stallbyggnad som 1890 byggdes om till bostad för två familjer. Var lägenhet hade rum och kök, en liten farstu och separata ingångar. Förvärvades 1932 och där bodde Tage och Emmy Hellberg. 1991 ägdes huset av Folkets Hus och användes som vaktmästarbostad. |
 Hyttan invigdes 1936. Invigningen förrättades av lanshövding Thiselius och var mycket högtidlig. Tal hölls och leven utbringades. Den återupptagna musikkåren spelade bland annat Festmarsch av Biegel. I mitten av hyttan var en sexdegelsugn uppmurad i direkt anslutning till den stora skorstenen, som stod kvar sedan brukets storhetstid. Nu fanns möjligheten att anställa ytterligare ett 50-tal glasbruksarbetare. Arbetet vid vannan (flaskhyttan) fortsatte som tidigare. De tidigare använda kylugnarena ersattes nu av ett centralt uppmurat, vedeldat kylrör. Pannorna i kylröret var seriekopplade och tillverkade i plåt i glasbrukets smedja av Henry Nilsson. Som driftansvarig för den nya hyttan anställdes G. Håkansson:" Den långa, låga utbyggnaden är "rörbanan". Under krigsåren tillverkades glasrör för den Kemiska industrin. Det var rör i olika dimensioner bl.a. det fina trekantiga röret för kvicksilvret i termometrar. |
 1951 byggdes en ny kylrörslokal mellan hyttan och de äldre lokaliteterna som bl. a. innehöll kantsliperiet, samtidigt installerades också ett nytt elektriskt kylrör. 1953 inköptes elektriska kammarugnar för bränning av dekalkomanier och guldkanter. 1955 tillbyggdes ett nytt sliperi med personalrum och duschrum. Se bilden. Genom att detta sliperi byggdes möjliggjordes en rad med fasta slipstationer för olika tekniker vilka stod beredda vid snar driftsomkastning. |
 Hunnsbackeviken. Stugan ägdes av disponent Einar Rosengren. Från början ägdes stugan av landfiskal Andersson. Det fanns en inskription över dörren: "Här är Gudagott att vara, o vad livet dock är skönt". På kullen bakom ligger "Botins" sjöstuga. Längst in i viken till höger går en stig upp till "Radiumkällan". Namnet fick den under den tid då radium ansågs hälsobringande för allting. Det ryktades att vattnet i källan innehöll radium. |
 Vägen Norrköping - Vistinge - Rejmyre - Vingåker färdigställdes 1736. Den väg man tidigare färdats på gick över de kärr som torrlades 1817-20 och som före detta vägbygge passerade över en lång stockbro strax nedanför Långbrotorpen. (Långbrotorpen omnämns i restlängd från 1648 och i en restlängd från 1619 framgår att det fanns två torp med samma namn.) Namnet "Långbron syns ha kommit efter denna bro. På en karta från 1809 finner man kärrmarker från Sågartorpet (vid sjön Hunn) fram till Lånbrogatan och upp mot Bjursten. Denna del av kärret kallades nedre Herrkärret (Till höger om vägen på bilden.) Till vänster om Långbrogatan till Stampen kallas kärret övre Herrkärret. Dessa kärr utgjorde efter utdikningen "Långbrogärdet". Det var Gustaf von Post (Ägare och chef för Glasbruket 1816-48.) som åren 1817-20 genomförde sjösänkningar och utdikningar vid Rejmyre "varunder 4 mindre sjöar blifit sänkta och öfer 100 tunnland förut onyttig mark gjorts fruktbar". Henry Nilsson berättar att hans farmors far lade ut sina nät mellan Långbron och Stampen, där nu är åker. Vid tomt Rejmyre 1:214 fanns en kulle som kallades "Kråkkullen", där hade Direktören sin båt. Tyko Axelsson, som då ägde tomten berättar att han där hittat kopparmynt från 1700-talet, som tydligen kastats i vattnet för att få fiskelycka. Den trädbevuxna kullen ute på gardet är "Fåfängsudden". |
 Missionshuset Rejmyre. Bilden är tagen på interiören av Missionshuset efter restaurering och tillbyggnad 1935. Tidningen skrev bl.a. "Behovet av en genomgripande omändring av byggnaden har under senare år alltmer gjort sig påmint. Att planen nu kunnat förverkligas beror huvudsakligast på att man genom att försälja en församlingen tillhörig villa (Solliden) erhöll behållning på omkring 4 000 kr. som fått utgöra grundplåt. En församlingsmedlem har därtill som gåva överlämnat 1 000 kr. Vadan en skuld på byggnaden förefinns på 4 500 kr. Den totala kostnaden för ombyggnadsarbetet torde stanna vid c:a 9 500 kr, tack vare att villiga församlings-medlemmar utfört arbeten, såsom nya golv i samtliga rum samt ombyggt den betydligt utvidgade musikestraden och talarstolen. Stora salen är målad i ljusgrön färgton samt väggarna beklädda med plywood, även detta utfört av intresserade medlemmar. Vidare har tillkommit en större fondmålning föreställande Golgata kors med utlöpande ljustrålar. Tavlan, som gör ett vackert och imponerande intryck, är utförd av hr. J.A. Johanson, Katrineholm. Trevlig och stilfull belysningsarmatur är ävenledes inmonterad. Genom en skjutdörr kommer man in i lilla salen, som är avsedd för sammanträden och mindre möten. Genom den tillbyggnad som blivit uppförd å husets ena långsida är å nedre botten bostad om rum och kök inredd åt vaktmästare, därintill kök för missionshusets behov samt rum för evangelist. Övre botten inrymmer två rum och kök, avsedda för stationerad predikant, samt under nybyggnaden källarvåning med ångpannerum för centraluppvärmning. Å taket är uppförd en mindre tornbyggnad med fläkt och luftventilering. Arkitekt har varit byggnadsingenjör Ragnar Johansson, Linköping och arbetet är utfört av byggmästare Johan Andersson, Reijmyre. Nästa stora ombyggnad kom 1965. Ur Alvar Anderssons redogörelse vid återinvigningen hämtar vi några rader: "Kostnaderna närmar sig 50,000 kr. Genom stark uppslutning från församlingsmedlemmarna och församlingens vänner har i gåvor inkommit c:a 31.000 kr och i kommunalt bidrag 5.000 kr. Därtill kommer cirka 2 800 frivilliga arbetstimmar av församlingens medlemmar, och ett särskilt erkännande fick nu 84-åriga byggmästaren Johan Andersson och 79-åriga Oscar Eriksson, för de insatser de gjort. För Johan Andersson är prestationen ganska märklig. När Missionshuset byggdes 1902 var han som ung med och arbetade på bygget, och när det på 1930-talet ombyggdes, hade han arbetet på entreprenad, samt även nu med stort intresse deltagit i arbetet. Alvar Andersson meddelade samtidigt att Missionshuset i fortsättningen kommer att kallas Missionskyrkan." Alvar Andersson tackade också för det kors, som skänkts av Reijmyre Glasbruk och nu pryder kyrkan." De förändringar som gjordes var, att entrén flyttades från norra gaveln till långsidan, på gaveln gjordes en utbyggnad för estrad och predikstol. Det höga glaskorset som omnämnts ovan placerat bredvid nattvardsbordet utgjorde fonden. Innanför den nya entrén gjordes "evangelistrummet om till kapprum med toaletter. På andra våningen utökades lägenheten med ett par smårum. 1 dec. 1991 upplöstes iförsamlingen och kyrkan såldes till privatpersoner. Östergötlands Folkblad skriver i referat onds. den 11 dec. om avslutningsgudstjänsten bl. a.: "Ordf. Ulla Andersson berättade om de gångna åren och betonade att det var ett svårt beslut att lägga av med verksamheten. Men vi har blivit för få medlemmar och fler är äldre, säger Ulla Andersson. Hon tackad alla som deltagit i verksamheten och gemenskapen. Glaskorset skänkte församlingen till Reijmyre Kyrka. Östergötlands Folkblad den 3 febr. 1992: "Kyrkan har nu fatt ett andra altarskåp. Det här är något av det finaste vi kunnat få. Glaset, bruket och kyrkan förenas. Rejmyre Missionsförsamling finns inte kvar men korset finns kvar. Det konstaterade kyrkoherde Robert Carlin, när Rejmyre Kyrka i samband med hans avskedspredikan på söndagen fick ta emot det glaskors, gjort av den numera avlidne konstnären Paul Kedelv, som tidigare varit i Rejmyre Missionsförsamlings ägo. |
 Huset till vänster är det första egnahemmet utefter Bygatan. Solebo ("Bläckhornet i folkmun) Tomten förvärvades 1946 och huset byggdes 1947. Det ligger mellan Sjukstugan och Bynn. Fastigheten av trä och innehåller 3 rum och kök, hall, källare med tvättstuga. Ägare byggnadssnickare Hugo och Eva Norén; barn Ingvar. |
 Bynn tillhörde den äldre bebyggelsen på Rejmyre före Glasbrukets tid. På en karta från 1809 står det att gården Bynn är utmärkt med ett B. Den låg på en kulle strax intill nuvarande Kyrkogården. Byggnaden var från början identiskt lik Backgården, på vilken avbildning finns. Den kom dock senare att byggas till med en vinkelbyggnad och fick då tjänstgöra som bostadskasern. Eftersom Bynn var kall och dragig blev den använd som genomgångsbostad i avsaknad av annan och därför har en mängd människor bott i Bynn. Efterhand avfolkades Bynn och revs 1960. Den borde ha bevarats som ett kulturminne i stället. Bland dem som bott i Bynn kan nämnas: Erik Olsson, Alfred Pantzar och hans far, Karl Wall, "Kajsa i Bynn", Nanna Eriksson, Emma och Birger IIis, Emil Utterberg, Anna Andersson, Ture Sandberg, Bror Fagerberg, Verner Andersson, Emil och Olga Eriksson, Schmit, Geron Andersson, Astrid Nordqvist, Oskar Moberg, Bengtsson med familj, Arvid Pettersson, "Kalas-Erik", "Grisdoktorn", "Pill-0lle", Åberg "Målarn" m.fl. |
 Några detaljer i bilden för orientering. I nedre högra hörnet går "Lokalvägen" upp till höger i kanten av "hyttområdet". Före svängen en liten stuga till vänster Bergshyttan, där bodde Kol-Ida Kessmeier. IOGT-lokalen byggdes 1902. Föreningens egna medlemmar utförde arbetet. Byggnaden gjordes i trä, stående plank. Byggnaden inrymde en samlingslokal, en farstu samt en lägenhet med 1 rum och kök. 1943 inköptes IOGT-lokalen av Reijmyre Folketshusförening, som övertog byggnaden från nykterhetslogen Sanningens Banér. Överlåtelsesumman fastställdes till 6,500 kronor. Längst ned mot sjön ligger "Pottkammaren" som användes vid tillverkning av lerplattor och diverse annat för ugnarna. Huset framför hade tidigare använts för tillverkning av smältdeglar. Från 1934 och några år framåt användes lokalen för korgtillverkning och som formverkstad. Det var där som pappa Oscar, Birger Ihs, Arne Andersson, Harald Nilsson, Gösta Ståhl och Markus Hesse höll till. Jag hitta en liten anteckningsbok där jag fört in mina inkomster på korgspikning under ett par sommarlov och före jul. 4 öre för runda 5-liters korgar och 8 öre för fyrkantiga 5-liters och 8 1/2 öre för 10-liters. Det är osäkert när man slutade med korgtillverkningen, men när jag började i hyttan 1941 hade pappa flyttat upp till en källarlokal i huset närmast hyttan och där spikade också Arne lådor för packning. I övre delen av bilden finns två hus som lyser vita mot skogen. Det närmaste är Granebo el. Doktorsvillan. Längst upp mot kanten "Villan". Det ensamma huset på gärdet är Kräns. |
 Kortet är stämplat 14/7 1932. Sjön är 'Lillsjön". Bygatan i förgrunden med Sjukstugan och som sedan försvinner mellan Apoteket och "Gamla Sjukstugan". På en liten kulle till vänster ligger "Transformatorn". Där låg en gång en av gårdarna under Reijmyre Hemman enligt en karta från 1809. Den hette Backgården och låg strax intill en av de fyra sjöar som kom att torrläggas genom von Posts dränerings- och torrläggningsarbeten, vilka slutfördes år 1820. När gården senare revs flyttades den strax utanför Rejmyre samhälle, som ett torp och fick då namnet Långbromon eller "Trollkottebo", som den det kallades i folkmun. Siste brukaren av Backgården hette Anders Andersson. Han var känd för sin förmåga att bota djur, för vilket han var mycket anlitad. Anledning till husets förflyttning är okänd, eftersom det i fortsättningen kom att bebos av anställda vid bruket. En av dem var portvakten Erik Eriksson, som var känd som en skicklig fiolspelare. Långbromon brann ner vid en eldsvåda 1991. |
 Bilden är tagen längst norrut och in mot samhället. Furuliden förvärvades 1936 av Erik och Alice Ohlsson; barn: John-Erik, Maud, 0lle. Huset av trä, 5 rum, kök och två hallar. Erik W Ohlsson bedrev taxirörelse i början av 30-talet. Efter nedläggningen av bruket var det flera som försökte sig på taxirörelse och det blev därför inte så lönsamt. Ohlsson började kombinera sin åkerirörelse med olika säljprojekt. Bl. a. började han tillverka en skosmorning som han kallade "Reja skotäta". Taxirörelsen överlät han 1954 till Ingvar Löthman. Försäljningen omfattade mest sängkläder vid starten, men kom sedan att omfatta speciellt plädar, som var en stor säljvara. Efterhand utvecklades företaget och kom mycket att specialisera sig på garner. Svenska Fabrikslagret, som företaget kallades; började sin verksamhet på 40-talet i lokaler som tillbyggts befintligt bostadshus. I samband med garnförsäljningen öppnades en försäljningsbutik i "Gamla Skolan". När kommunen sedan sålde Gamla Skolan, trots att ett kommunalt beslut förelåg, om att den skulle användas till ett "Hantverkets Hus", flyttades fabrikslagret till lediga lokaler vid Glasbruket. Nu sköttes företaget av Anna Greta Ohlsson efter Erik Ohlssons frånfälle. Svenska Fabrikslagret bedrev även en mycket betydande postorderverksamhet. Företaget upphörde i sept. 1994. Nästa hus på bilden är Karlshov byggt 1921 av byggmästare Storm från Strångsjö. Två lägenheter. Förste ägare Karl och Fina Johansson, inneboende Anna och Walfrid Lindberg. Efter Lindbergs avflyttning flyttade John och Astrid Ohlsson in. |
 Solhem byggdes 1921. Byggnaden är av trä, brutet tegeltak, veranda med altan. Övre våningen har en lägenhet om 1 rum och kök. Nedre våningen 2 rum och kök. Ägare och inneboende var slaktare Hansson med familj. Slakteri i ett hus på tomten. 1946 förvärvade Chartuteriidkare Thure och Magda Ohlsson; barn: Ann-Sofi, fastigheten restaurerades och moderniserades 1947. Vid konsumföreningens styrelsemöte den 19 juni 1936 behandlades en skrivelse från slaktare Hanssons stärbhus, om föreningen var intresserad av att överta slakterirörelsen. Beslut fattades att överta slakterirörelsen den 1 okt. samma år. I uppgörelsen ingick att slaktare Thure Ohlsson, (som var anställd i Konsum) skulle få ledigt vissa dagar för att slakta hushållens privata julgrisar. |
 Lillgården eller "Gamla Posten" huset längst till vänster. Trappuppgången till andra våningen var trång. I stället för ledstång hade man ett rep med knutar på. Det tyckte man var lite märkvärdigt, när man var barn. Edvard Stenqvist bodde där med sin fru Hilma. Den 1 jan 1875 fick Rejmyreborna sin egna postanstalt. Dessförinnan fick den, som möjligen hade någon tidning eller fick något brev hämta detta på glasbrukets kontor. Postkontoret var från början inrymd i en mindre utbyggnad på huset Lillgården (Byggd 1826 som bostad åt hyttmästare Carl Houbbert). Postlokalen bestod av endast ett rum med en lucka med förhänge i dörren mot en minimal förstuga för allmänheten. 1915 flyttades posten till glasbrukets lokaler vid "Hyttporten", där också telefonstationen inrymdes. 1925 flyttades posten igen till västra flygeln (även telefonstationen), där den blev kvar till 1960. I mitten av 50-talet fick posten en ny och ändamålsenlig lokal i ett hyreshus på samma tomt som den första postlokalen legat på. Ringen hade slutit sig. I en obegriplig besparingsiver flyttades posten ännu en gång i mitten av 90-talet till fastigheten Granliden. Den förste jan 1975 firades postens 100-årsjubileum. Den förste april samma år var det åter en minnesdag för Rejinyrebona. Då ändrades den gamla stavningen på postanstalten Rejmyra till Rejmyre. Den 10 dec. 1875 skrevs kontrakt med Hilma Pettersson att bil förste föreståndare för Posten. Årsarvodet 1875 var 200 riksdaler. 1882 blev Erik Johan Schmidt föreståndare och efterträddes 1884 av Anna Olivia Heintze, senare gift Kessmeier. Olivia skötte posten till 1929. Namnet Kessmeier finns kvar i handlingarna till 1937, då Conrad Wahl tillträdde sysslan. Rut Johansson tillträdde tjänsten efter Wahl 1945. Hon slutade med pension 1975. |
 Harald Eriksson mästare flyttade efter nerläggningen 1926 till Elme Glasbruk i Småland. Han återvände till Rejmyre när nya hyttan invigts 1936 och utnämndes då till hyttmästare, samtidigt som han arbetade som mästare i en drivglasverkstad. "Verkstad" ett arbetslag på 7-8 man som tillverkar en viss sorts glas. I det här fallet konst och bruksglas. Så fanns det t.ex. vinglasverkstäder som gjorde servisglas. Pressglasverkstad, då var man i regel 4 man. |
 Ivar Ohlsson utvandrade också till Elme Glasbruk men återkom och bosatte sig i sitt hus Vårgård. Ivar var gift med en syster till Harald ovan. |
|
 Thore Phil vid nerläggningen kvar i samhället som diversearbetare.Han bas vid en halvautomatglasmaskin där de under krigsåren blåste i huvudsak konservglas. På bilden "tar han på" till ben åt benmakaren Ivar Jonsson (kallad "Päramos"). Ivar flyttade också ut till Elme Glasbruk men kom tillbaka till Rejmyre och blev benmakare i Wilhelm Anderssons vinglasverkstad. |
 När man blåste glas för "sprängning" text dricksglas utgjordes överdelen närmast "pipan" av en "kappa" som måste sprängas bort. Man ritsade glaset mot en diamant som var ställbar till önskad höjd. Sedan ställdes glaset på en platta som roterade framför en spetsig gaslåga, då sprack glaset av "sprängdes" efter den värmda linjen, men kanten blev skarp: Det var här som kantvärmningsmaskiner på bilden kom in. Glasen plockades upp på snurrande plattor, som monterats i en ring. De fördes sedan under övervakning in genom en brännare med gaslågor som smälte själva kanten till en fin rundning. Han som sköter maskinen hette Helge Kjellander: Efter nedläggningen bodde han kvar i Ståthöga och var verksam som skräddare. Började sedan återigen på bruket som värmare. Han var baptist och flyttade till vaktmästarbostaden i Baptistkapellet. Han var också ordf. och församlingsföreståndare där. Han var också musikalisk, spelade dragspel och orgel samt ledde sången. Medhjälperska vid maskinen heter Astrid Andersson. Hon var ogift och bodde tillsammans med sin far i Kasern. Hon tillhörde Missionsförsamlingen men Helge och hon höll tydligen sams ändå. |
 Harald Eriksson blåser i en skål för sprängning. På större skålar med tjockare glas värmdes inte kanten utan man jämnslipade i stället på en stor slipskiva, varefter kanten polerades. En sådan kant ger ett förnämare intryck men blir lätt kantstött. Mannen i bakgrunden hette Martin Sterner. Han rökte jämt på sin pipa. |
 Harry Eriksson var bror med Harald Eriksson. På bilden har han avancerat till mästare och läggen sista hand vid grepen på urnan. Han övertog "verkstaden" efter sin bror Harald. På 40-talet var han "uppblåsare" i Haralds verkstad och det var många timmar, som jag hållit formen åt honom. Han kunde verka lite vresig, men var i grunden snäll. Han berättade gärna och var hygglig mot oss pojkar. Harry berättar: "Jag är född 1901 vid Gryts Glasbruk i Närke: Gryt var filialglasbruk till Rejmyre och där arbetade min far till 1902 då glasbruket brann ner. Då flyttade min familj till Rejmyre: Min farfar och farmor bodde i Backgården. Den gården låg där transformatorn ligger nu och min far var skomakare där. Jag började på Glasbruket i Rejmyre, när jag var 14 år. Då var min dagsförtjänst 72 öre, men sedan steg den en krona. "Bostäderna var dåliga i Rejmyre då. Där vi bodde fanns en kamin, som enda värmekälla. Den eldades glödröd på kvällen när det var kallt ute. På morgonen var vattnet i hinken likväl fruset. Vi bodde både i "Baracken", i "Gryt" Huset hette så för det var flyttat från Gryt till Rejmyre hur nu det gått till och i "Amerika", som då låg på "Kolerabergen". ("Amerika" hade använts som något slags epidemisjukhus under kolerans härjningar. Kolerabergen ligger till vänster om landsvägen, strax norr om samhället. Amerika flyttades sedan och låg mitt för sliperiet "1900".) |
 Bilden är över tomtområdet på Bygärdet. |
|
 Nedre delen av bilden skolan vid Nya Kyrkogården, men så väldigt ny är den väl inte. Några av de äldsta gravarna på den nya delen bär omålade träkors, exempelvis förre torparen Carl Johan Fagerberg från Bremyre, död 1931. Mitt för kyrkogårdsgrindarna till höger om Bygatan el. numera Apoteksvägen låg Bynn. Den fick ge plats för de två närmsta villorna. På planen mellan Byvägen och Skolvägen syns Transformatorn tydligt där den gamla gården Backgården låg. Hyreshusen bakom heter Backgården och Solgården. De uppfördes i början av 60-talet. De ligger vid Backgårdsvägen. Till höger delar av egnahemsbyggena på Bygärdet. |
 Ingmar Lindberg gravör vid Rejmyre Glasbruk I mitten av 60-talet anställdes tre mycket skickliga yrkesmän. Det var gravörerna Ingmar Lindberg, Hugo Williamsson och Heinrich Oppelt. Lindberg hade fått sin utbildning vid Kjellanders gravörverkstad i Vetlanda Sveriges äldsta och mest kända. Han hade dessutom fortsatt sina studier genom att arbeta som gravör i de flesta av Europas glasproducerande länder. Han blev fackets ordf. och landstingsman och han tog första spadtaget till Berggården. |
 Karl-Gustav Svensson "Dutta" blåser i en skål. Han var värmare, anfångare till grepe, ben och fot. Här har han tydligen avancerat till uppblåsare. Sigfrid Karlsson sitter och välser ett nytt ämne, han var elektriker på fritiden. När Johan Anderssons snickeriverkstad brann skulle han upp i en elstolpe och klippa av ledningen. Han trodde strömmen var avslagen vid transformatorn, men den låg på och han brände av senor och blodkärl i höger handled. Det tog lång tid innan han var tillbaka i hyttan igen. Den som håller formen är Anders Nygren som var Estländare och kom som flykting under kriget. |
 Håkan Ohlsson "tar på" till ben och fot och Erik Heintze är ben- och fotmakare. Erik blev så småningom hyttmästare. |
 1960 tillbyggdes hyttan mot söder. (Nuvarande fasad mot Glasbruksvägen). Detta möjliggjorde att flera oljeeldade ugnar där kunde uppföras. Huset närmast är kontorshuset. Det byggdes om och tillbyggdes 1963. |
 Flygfoto över Rejmyra Röda huset i nedre kanten av bilden ses Lunda byggt 1908, inrett för fyra familjer 6 rum, 4 kök och 4 hallar. Huset har separata ingångar för lägenheterna på vardera sidan och även ett delat murningssystem med två skorstenar, en för vardera sidan. Restaurerades 1938. Boende 1950: glasarbetare Alvar och Signe Ståhl, f.d. rättare John och Sigrid Ottosson (barn: Henry, Sture, Ebba, Maja, Inge och Erland), samt skogsarbetaren Hilding och Maria Andersson. Det röda huset till höger är Grinda. Mittemot Brandstationen ligger den stora ladugården. På bilden ser man också att det första av Haggårdshusen är byggt. |
 Flygtoto över Rejmyra Här är en tydlig bild av Enebo som byggdes omkring 1900. Uppfört i trä innehållande 3 rum, kök och 2 hallar: Restaurerat 1942. Förvärvat 1945 av Malte och Ingrid Hansson; Barn: Margareta och Gunnar. Malte kom till Rejmyre, som anställd av Löjtnant Lagetkrantz, för att sköta jaktvården. Lagerkrantz var ledare för Glasbruket 1936-1938. Lagetkrantz bodde på Sandviken, en gård mellan Bremyre och Simonstorp. Han lade under sig Jakt- och fiskerätten för hela området. Malte och Ingrid bodde tidigare i Vibo. Vägen som försvinner ut åt höger går till Stampen som var ett torpställe. Vid en bäck som rinner förbi där finns resterna efter en stenkross. Där krossades kiselsten för att användas i glasmassan. Det berättas att de som jobbade där blev inte gamla. De dog av "stenlunga". Med i bild är också nya skolan och Kyrkogården. |
 Här låg förr "hyttporten". Hela hyttområdet var inhägnat med ett högt staket. Porten bestod av två stora grindar och en mindre gångport vid sidan om. Hela hyttgården var ju på den tiden full med vedtravar för ugnarna eldades ju med ved och veden behövde skyddas, det var ju många som behövde vedbrand. Här syns tillbyggnaden av kontoret tydligt. Det är ju två höjder på hustaket rakt fram. Även den lägre delen tillhörde brukets gamla lokaler. Där startade 1933 en skjortfabrik. Verkmästare var Hellberg. Huvudägare var grosshandlare Nilsson, Lotorp, populärt kallad "Skjort-Nisse". Alla i Rejmyre visste vem "Skjort- Nisse" var, men hans rätta namn Gustav E Nilsson var mindre känt. Tillverkningen expanderade och övertogs efter en tid av Simon Josephson och Karl Axel Frick. När Glasbruket i slutet av 30-talet behövde lokalerna flyttade syfabriken till Villan. 1950 övertogs fabriken av Bror Kindåker. Kindåker drev industrin i Villan fram till 1960. Då flyttades rörelsen till nya moderna lokaler i Posthuset, som då var färdigbyggt. Lokalerna vid glasbruket blev medels en bro sammanbyggd med glaskammaren i anslutning till hyttan. I undervåningen var formverkstaden och lådspikningen inrymd. Från en direktförbindelse med packrummet i bottenvåningen av stora byggnaden. I övre våningen fanns disk, bindning, kantvärmning, slipning m.m. Våningen över packrummen var lagerlokaler. Så byggdes slutligen hyttan och de gamla lokalerna samman 1955. Där blev nytt sliperi, personalrum, duschrum. Redan 1951 hade kylrörlokal mellan hyttan och kantsliperiet byggts. |
 Vy över Glasbruket, Bruksgården, Berggården och Haggårdarna i Rejmyre. (1) Hyttan i utbyggt skick 1972. 1960 byggdes hyttan ut åt söder. (Nuvarande fasad mot Glasbruksvägen). Detta möjliggjorde att flera oljeeldade ugnar där kunde uppföras. 1968 byggdes hyttan ut åt norr för att ge plats åt en ugn, som kom att disponeras av den nybildade glasblåsarskolan. 1969 installerades automatiska transportband och formblötare. (Därmed var hyttpojkarna bortrationaliserade.) 1972 Nybyggnad av hytta och andra lokaler för tillverkning av borosilikatglas, den så kallade Sialhyttan för värmefast glas. Kostnad 3,5 miljoner. Hela tillverkningen härför köptes från Ruda Glasbruk, vars personal även erbjöds sysselsättning. Satsningen 1972 betraktades som mycket framsynt. Alternativet hade varit driftsnedskärning med personal-minskning som följd, vilket inte tilltalade Rosén. Trots stora svårigheter med smältningen i "vannan" kunde omsättningen fördubblas under en treårsperiod. (2) Del av de gamla lokalerna där "Skjort-Nisses" syfabrik en tid var inrymd. Nu sammanbyggd med hyttan. (3) Packrum och lagerlokaler. (4) Engelska magasinet. (5)1967 Nybyggnad av försäljnings- och utställningslokalen "Kristallen". En barservering i dess bottenvåning inreddes samtidigt. Turismen hade blivit en betydande faktor genom en lång och medveten satsning, och försäljningen i Kristallen var betydande. (6) Sliperiet "1900". Numera ombyggt till Gästgiveri. (7) Det gamla maskinhuset, som nu är lokaler för Räddningstjänsten. (8) Östra flygeln. (9) Bruksgården. (10) Västra flygeln. (11) Nybyggd länga med bl.a. servering och därbakom bostadshus. Här låg tidigare "Gamla skolan" eller Lindesborg och Amerika. (12) Berggården som byggdes 1975. Provinsialläkartjänsten flyttades dit och Rejmyre Sjukstuga upphörde. Berggården ansågs vara en mönsteranläggning för bedrivande av åldringsvård. (13) Humlegården. (14) Haggårdarna som byggdes i samband med att glasbruket expanderade i början av 1970-talet. |
 Berggården Rejmyre. År 1966 konstaterades det att det var två nedslitna och omoderna ålderdomshem, som stod till Hävla kommuns förfogande för åldringsvården. 1970 fanns ett förslag färdigt till ett nytt äldreboende och att det skulle förläggas till Rejmyre och heta Berggården. Byggnaden var delad, en avdelning var avsedd för friska åldringar. Dar fanns också möjlighet till två rum för gifta par. Till avdelningen hörde samlingsrum med kokmöjligheter och avdelning för terapiarbete. Provinsialläkarmottagningen hade flyttats från Sjukstugan till Berggården. Därmed kunde man få daglig hjälp vid behov av läkare. Vidare fanns tillgång av sjuksköterskor från landstingsavdelningen. Landstingets avdelning var avsedd för långtidssjuka. Dessutom tillbyggdes läkaravdelning, kök, rum för tandläkare, samlingsrum m. m. Berggården blev den första anläggningen i Sverige med totallösning av åldringsvården. Det lyckade resultatet uppmärksammades inte minst av socialminister Sven Aspling, som var mycket imponerad av resultatet. Den 14 augusti 1973 tog Ingmar Lindberg första spadtaget till Berggården och den 16 juni 1975 togs Berggården i bruk. Första provinsialläkare på Berggården var Gunnar Liljenström. Förändringar har skett under åren. Bl.a. en större ombyggnad 1995. Då var också provinsialläkartjänsten indragen och ersatt med läkarmottagning två gånger i veckan. |
 Badplatsen Bastfallet vid sjön Hunn. Förr fick man använda en stig till vänster genom skogen strax bortom Anderstorp för att komma till Bastfallet. Nu finns det bilväg ända ned till sjön. |
(3) Smedjan. (5) Sliperiet "1900" byggdes för 110 slipstolar. Under 1960-talet var det bilverkstad i lokalerna men därefter helt öde under många år. I början av 2000-talet blev byggnaden kraftigt och omsorgsfullt renoverad och helt ombyggt till Gästgiveri. (7) 1932 när glasbruket startade på nytt inreddes "flaskhyttan" där med lager och packrum. (13) Gamla skolan, (14) Berget, (15) Mellanskuttet, (16) Konsum, (17) Kyrkan och Grindstugan, (18) Ståthöga och Bomarsund. |
 |
 |
 |
 |
Produktion: www.beki.se |
Gerold Kessmeier, bodde i en av lägenheterna i Ståthöga.
